Challas blogg

En hel månad har gått. Och ärligt talat är det inte många tankar som jag har ägnat bloggen under den månaden. Det är ganska tungt just nu, och jag är trött. Väldigt trött. Den lilla energi som inte går åt till katastrofprevention måste läggas på jobbet, så är det bara. Jag hoppas att det blir bättre snart. Om inte, så överlever jag nog det också. Och så blir det bättre sen. Eller efter det.

Det var inte bara för att fly verkligheten som vi åkte till Lund i helgen. Mannen har jobbat där nere ett tag med en studentspexmusikal, och den passade vi ju på att kolla in. Jag måste säga att jag var riktigt, riktigt imponerad. Det här har de gjort på sin fritid, helt ideellt, och det var genomarbetat, proffsigt, nytt och väldigt kul. Hästlängder bättre än flera andra så kallat professionella musikaler, som ofta lever på ett känt (och i ärlighetens namn rätt kasst) manus och ett och annat affischnamn. Det här var grundat. Booh! hette den för den som undrar. En skräckmusikal, som det nu tyvärr är för sent att gå och se. Tough luck. :)

Och ikväll kom Mannen hem. Kanske kan jag nu framöver vara mer inriktad på att få saker gjorda och att leva, än som de senaste veckorna - att överleva. Ett flertal vändater ska hinnas med redan nu i veckan, och att göra-listan som gäller jobb täcker ett A4. Positiv stress dock, ska poängteras. Det där andra, ja det ska vi också ta tag i, igen. Och säkert igen och igen, för myndigheternas kvarnar äro icke självgående. Vi börjar med ett möte imorgon.

Så här eftersatt har den nog aldrig blivit förut. Men jag har bara inte orkat. Simple as that. Sedan sist har jag slutat på sommarjobbet och haft "ledigt". Ledigheten har fyllts med soc-möten och revyjobb, heaven and hell, hopp och förtvivlan. Det här är den hittills roligaste perioden i mitt liv, samtidigt som det är den allra, allra värsta och jag stundtals tänker att om jag klarar det här så klarar jag allt. Det är väl så när så mycket händer på så olika plan, och kanske kan det ena hjälpa det andra. Jag tänker i alla fall att livet nog blir lite lättare om jag fyller så mycket tid jag kan med roliga saker.

Och mycket roligt har hänt. Vi har haft en första presskonferens med ensemblen, och bara att få träffa alla gav så mycket energi. Det kommer bli ett sjuhelsikes gäng att jobba med. Och så har vi hittat den perfekt lokalen. Efter att ha kollat på diverse för stora, fullständigt nerslitna lokaler till överpris råkade vi köra förbi en med en lapp "lokal uthyres" i skyltfönstret. Dagen efter var vi och kollade, vi älskade den och konstaterade att priset var överkomligt, och snart var den vår. Vi får tillträde femtonde september och jag blir alldeles fylld av arbetslust bara av tanken att få gå dit varje dag!

Kund: "Min kyl fryser".

Ted på felan: "Kan du inte ge den en filt?"

Imorgon är det fredag, en dag som jag har längtat efter länge! Veckan har ändå gått rätt fort och det har varit lagom mycket att göra på jobbet. Jisses vilken skillnad det är att börja halv åtta istället för sju!! Men nästa vecka är det sju som gäller igen... Plötsligt är det bara tre veckor kvar. Jag vet ärligt talat inte hur det känns, så jag känner inte efter så mycket. Det ska hur som helst bli skönt att få någon veckas ledighet, även om det är en vecka då Mannen är i Skåne och jobbar och Tonåringen ska börja skolan. Vardagsrutin för hela slanten för min del alltså.

Men det är inte bara för fredagen i sig som jag längtat tills imorgon, jag ska gå ut med en gammal kompis imorgon kväll och det ska bli så himla kul. Dels för att det är en ny(åter)funnen vän, som jag gick i skolan med sedan lekis men inte träffat sedan gymnasiet och som det känns otroligt roligt att ha tagit upp kontakten med igen, men också för att det helt enkelt inte ges så många tillfällen till att gå på krogen nu för tiden... Men imorgon ska jag sitta på en uteservering och sippa på ett glas vitt och sedan cyklar jag till Ängö och sover där. Ingen som väntar på mig, bara jag och min cykel hem i sommarnatten. Det är grejer det.

Vad som är ännu värre än att söka en massa jobb som det aldrig blir napp på (och tro mig, jag har sökt en del jobb i mina dar, jag har till exempel en tjock pärm med ansökningar som jag skickade det dryga halvåret jag var arbetslös senast eftersom arbetsförmedlingen har stort kontrollbehov och kräver bevis på ditt engagemang, ifall de skulle få för sig att vilja se det. Beviset alltså, inte engagemanget, för det bryr de sig inte så mycket om egentligen), det är att söka en massa jobb som du inte ens får komma på intervju på, eller som du aldrig överhuvudtaget hör något ifrån för att de inte ens ids meddela att tjänsten är tillsatt. Men det verkliga lågvattenmärket är när du ser att en tjänst som du sökt, och inte blivit kallad till intervju till eller hört något ifrån, annonseras ut igen. När det dessutom är en tjänst du är mer än kvalificerad för, som har usla villkor och du egentligen inte vill ha. Och den här gången söker de inte en person, utan fem. Jag måste ha varit så jäkla överkvalificerad.

Ja, för det första så undrar jag ju vad jag gör här. Framför teven, med en gapande Lotta Engberg. Jag tror att det var någon annan som satte på teven medan jag satt här och letade nintendospel på Tradera. Nu är denna någon på övervåningen och spelar Fifa, och kvar är en gapande skata som plötsligt blivit tjugo år yngre än för ett år sedan (tror hon). Men det jag egentligen undrar är, vem tusan är det som sköter sminket på Liseberg? Sven-Bertil Taube hade en gul kaka i ansiktet, som slutade tvärt längs med käklinjen, och Lotta själv är inte bara gul utan har också rejält med svart klet runt ögonen. Jag är inte utbildad sminkös, men nog vet jag att det bör minskas på make-upen i takt med att rynkorna förökar sig kring ögonen. Om det inte är de som ska framhävas, vill säga. Rynkorna alltså. Det var bara det jag undrade.

I morse kunde jag bara inte vakna. När alarmet gick på undrade jag vem som ringde och störde hela tiden, jag blev riktigt irriterad, jag skulle ju faktiskt gå upp snart! I efterhand har Mannen berättat att jag tänt och släckt sänglampan tre gånger innan jag pallrat mig upp ur sängen. Säkert också ganska irriterande. Sedan kunde jag bara inte snabba mig på, allt gick i slowmotion. Vilket ledde till att jag fick dricka mitt morgonkaffe i bilen, fortfarande halvt sovande. När jag kom till jobbet och satt på min plats hade jag inget minne av hur jag kom dit. Farligt.

Nu har jag en kväll för mig själv, Mannen jobbar i bastionen och Tonåringen är med honom. Om bara några minuter är det dags för styrelsemöte över Skype. Sparar mycket transporttid. Tid som kan vara bra till annat. Sömn till exempel.

Jag är ganska trött på att vara den som alltid ställer upp. Nu för tiden finns det andra saker som jag behöver prioritera. Men om du vill träffa mig, på lika villkor, är du varmt välkommen.

Det är bara lite mycket nu. Idag fyller jag år, men innan det är dags för kalas ska jag hinna med ett ifo-möte och så jobba några timmar. Ingen rast och ingen ro :) Så are the days of our lives.

Jag hade en riktigt, riktigt bra lördag. Till att börja med. Delar av styrelsen för nätverket var här, från Stockholm och Malmö, och vi hade ett väldigt produktivt möte. Många punkter stod på dagordningen, men arbetet flöt på och vid femtiden kände vi oss klara och åkte in till stan för att avsluta det hela med en pizza.

Strax innan sju bröt jag upp och gick mot bilen. När jag hunnit runt kvarteret och hade femtio meter kvar svartnade det plötsligt och marken under mig försvann. Jag snubblade ut i gatan, men som tur var kom ingen bil och på andra sidan gatan fick jag tag i en stor blomkruka som jag kunde luta mig mot. Precis intill satt ett tjugotal människor på en uteservering och gjorde ingenting. Ingen frågade hur jag mådde, om jag behövde hjälp, ingenting. Jag fick istället upp mobilen och kunde ringa Mannen som också befann sig i stan, och när han hunnit fram hade jag lyckats ta mig till bilen och satt mig ner.

Efter en stunds vila, lite vatten och snabb energi i form av choklad hade jag inte så mycket annat att välja på än att försöka ta mig hem, Mannen måste tillbaka till jobbet där de väntade på att få göra soundcheck. Men först måste jag tanka. Och självklart ska då bilen krångla. Igen. Tanklocket gick bara inte att öppna. Och inte heller den här gången var personalen på macken till någon större hjälp. Istället blev jag hänvisad till en skum verstad i förorten Sunkabo (eller Funkabo, som vissa menar att det heter), som tydligen brukade ha öppet på konstiga tider. Väl där stod portarna öppna, men inget liv syntes till. Längst in, när jag letat mig igenom tre rum upp till taket fyllda med oljiga saker, hittade jag en krokig farbror som satt och rökte i en fåtölj, med en skabbig hund vid fötterna. När han fått röka upp sin cigg så hjälpte han mig i alla fall, så jag ska inte klaga. Väl hemma blev det horisontalläge resten av kvällen, för så fort jag reste mig upp snurrade hela världen. Idag känns det bättre, även om jag fortfarande håller mig lite i väggarna. Jag skulle behöva ett par vilodagar. Nu kan jag inte få det, så jag hoppas att det ska räcka med lite lugn och ro ett par kvällar framöver. Måndag och tisdag är nämligen Mannen och Tonåringen i Bastionen, och jag SKA åka hem direkt efter jobbet och VILA. Basta.

För snart en månad sen kom det två soctanter och hälsade på, och ställde frågor och ville prata barndom och om Mannens och min relation. Fast de var ju inga tanter, utan två tjejer som var ett par år yngre än oss. Igår damp den färdiga utredningen ner, och som vanligt när det gäller socutredningar (för att det ofta händer saker snabbt, och läget förändras) är den inte så aktuell längre. Mycket har hänt sedan det där besöket, det ligger inte längre något lvu till exempel, och Tonåringen har både återgått till och slutat skolan. Men, frågan kring vår lämplighet kvarstår ju såklart. Det kändes väldigt märkligt att läsa en utredning om sig själv, om min barndom, mina värderingar, mitt liv, skrivet med mina ord fast som någon annan har format om till text. Och jag kände mig ganska utlämnad. Det är en sak att berätta om sin uppväxt och eventuella problem för en annan människa, sittandes i soffan i sitt eget hem - en helt annan att läsa om det i en åtta sidor lång utredning. Men kontentan var ändå god. Och den sista meningen fick faktiskt en liten tår att tränga fram:

"Utredarna anser att Challa och Mannen är väl lämpade som familjehem till Mannens syskonbarn för varaktig fostran och omsorg."